♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Idag är det 10 år sedan min lilla Sara dog! Min lilla Sara, hon kommer alltid att vara min lilla Sara. I 10 år har hon fattats mej, har hon saknats mej. På 10 år finns det så mycket som jag skulle ha viljat berättat för henne, som hon måste få veta.
Vi har känt varandra hela livet, hon har ju alltid funnits där... så en dag var hon bara borta.
Men någonstans inom mej så vet jag att hon finns där, hon väntar, vi ska få ses igen, jag ska få berätta allt för henne igen... fast jag tror nog att hon redan vet allt det jag vill säga. Hon finns med mej varje dag!
En gång när vi var på bio träffade jag en kille som kände mej men inte Sara, han fråga om jag var där med min lillasyster. Nog var hon mindre än mej, ett par centimeter och ett par månader yngre! Och ja, hon var min lilla syster... det var så det kändes!
Finns det någon som överhuvudtaget vet vad en kraxibrax är? Det visste Sara!
Hon saknas, hon fattas, hon finns med mej ändå...
När den yngste utav tvillingarna låg svårt sjuk på neo så fanns hon där, det känndes... Hon fanns där beredd att ta hand om honom om det skulle behövas, hon vakade hos honom när jag inte var där... vi hade tur, han fick komma hem till oss igen, och den dan vi kom hem med han så kände jag en lukt i trapphuset som jag bara känt på ett annat ställe innan, samma lukt som fanns hemma hos Sara! En lukt som kändes så trygg!
Hon finns med mej alltid...
*gråter*
Större än saknaden är glädjen över att hon funnits! Saknaden är obeskrivlig....
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar